JennyLilja

haha i fredags i bussen hem från skolan hände denna märkliga verkligen underliga sak. Ni vet säkert vem han är, han som sitter i rullstol men som är typ ja jag vet inte riktigt men väldigt väldigt duktig i handikappsidrott av något slag, årets komet btw =) iaf han skulle till sin träning förmodar jag och jag skulle hem, alltså samma buss linje 5 Nättraby. jag kände mig väldigt lättad över att precis ha skrivit färdigt min filosofiuppsats som jag har gått och oroat mig över i en vecka och är på ett glatt humör. Så sitter han och jag mitt emot varandra. Det hela börjar med att jag kollar in honom, och inser att han har ett mycket fint ansikte. och varje människa som antingen går på eller ut ur bussen möter han med ett leende. Först tänkte jag, behöver man "inte vara riktigt som alla andra" för att sitta på en buss och le mot alla totalt främmande människor? uppskatta det lilla i levet och blaa blaa.. Men det är verkligen inte dit jag vill komma med detta inlägget. Jag ser upp till människor som har ett leende på läpparna, och detta ärliga leendet smittade verkligen av sig. Vi får ögonkontakt några gånger jag jag börjar le ännu mera. Försöker skymma mig genom att titta ut genom fönstret men folk har redan förstått vad som försigår. Vi får ögonkontakt igen och jag kan verkligen inte sluta att le! Det är helt sjukt! jag tänker verkligen att jag måste sluta för jag ser hur folk kollar, men det är omöjligt! till slut bubblar det upp i halsen och jag måste antränga mig till mitt yttersta för att inte brista ut i världens gapskratt! Han "rullar av" och vi ser varandra en gång till genom fönstret. Och tro inte att det slutar, bara för att han går av. Nej nej det fortsätter hela vägen hem, ut till nättraby. Samtidigt som jag sitter och ler tänker jag för mig själv va det va. Asså inte det att det var några känslor haha men det var märkligt. och fortfarande undrar jag - Killen på bussen, hur lyckades du?